Nobelpriset i kemi 2015 belönade "Mekanistiska studier av DNA-reparation". I pressreleasen kunde man läsa (min översättning från engelska): Tusentals spontana ändringar i en cells genom inträffar dagligen. Dessutom kan defekter uppstå när DNA kopieras under celldelning, en process som inträffar miljontals gånger varje dag i människans kropp. ... Anledningen till att vårt genetiska material inte löses upp till fullständigt kemiskt kaos är att ett stort antal molekylära system ständigt övervakar och reparerar DNA.
För den som inte har bakgrunden är det inte lätt att förstå. Varje cell i en människas kropp har en fullständig uppsättning genetisk information. Celler byts ständigt ut. De gör det genom att dela sig. Cellen tillverkar en kopia av sig själv. Bland annat ska den nya cellen innehålla en kopia av DNA-molekylen. Den innehåller en stor mängd information, säg 1,5 gigabyte.
Om något går fel under celldelningen kan det ha allvarliga konsekvenser för organismen. Nobelpriset delades ut därför att pristagarna upptäckt flera mekanismer i cellen som motverkar och rättar kopieringsfel.
Det är alltså inte självklart att celldelning lyckas. Det är inte heller självklart att arvsmassan är intakt när den förs vidare från generation till generation.
Mutationer, slumpvisa förändringar i arvsmassan, är en verklighet. Merparten är skadliga. Det är absolut tänkbart att vissa mutationer förbättrar organismens överlevnadsförmåga i nästa generation. Själva urvalet görs dock inte på gen-nivå utan på hela individen. Åtskilliga mutationer har så liten effekt att de inte var för sig påverkar överlevnaden. Därför kan skadliga mutationer ackumuleras ett antal generationer utan märkbar påverkan på överlevnaden. Till en viss gräns.
Hur kan vi vara så säkra på att människans genetiska information inte successivt degenererar på grund av mutationer? Med andra ord, hur kan vi vara så säkra på att inte evolutionen går baklänges, devolution?
Man kan spekulera om att vi kanske inte har historiens högsta IQ. För 2500 år sedan kunde babyloniernas härskare hålla ihop ett stort rike med 120 provinser. Detta utan datorer, radio eller telefon. Ett annat tecken är språkens utveckling. Språk utvecklas baklänges, mot förenkling. Det går enormt snabbt jämfört med en evolutionistisk tidsskala. På en livstid har svenska språket tappat flera viktiga regler i sin grammatik.
Detta är naturligtvis inga hårda fakta, men frågan förtjänar att ställas.