I evolutionstänkandet är döden själva motorn för utveckling. Under livet samlar man bara på sig mutationer (förändringar i arvsmassan). Först genom en ny generation utvecklas släktet.
Med tanke på det och efter otaliga generationer borde människan ha anpassat sig till att döden är en framstegsfaktor, det som driver evolutionen.
Alla som har mist någon närstående vet att man inte fungerar så. När någon dör som man känner väl blir man överväldigad av känslan: det borde inte vara så här, det är något grundläggande fel på hela existensen. Vi kan rationalisera och teoretisera, men när döden drabbar vår närhet har vi inte mycket till försvar.
Tanken på den egna döden som ett fullständigt utslocknande kan också vara outhärdlig. Betydde jag verkligen ingenting i det stora sammanhanget?
Vi människor har absolut inte vant oss vid döden.