Del 4 av introduktion till Ordspråksboken
En stor del av Ordspråksboken handlar om det vi kallat ”naturlagar för mänskligt beteende”. I egenskap av naturlagar gäller de alla människor. Det är inget religiöst med dem. Ordspråksbokens poäng är att dessa naturlagar helt enkelt får livet att fungera.
Det finns en annan sida av Ordspråksboken, nämligen den moraliska kompassen. Vissa saker ska man göra för att de är rätt, andra ska man låta bli eftersom de är fel. Man kan inte enbart grunda sig på att något tycks fungera. Det måste också vara rätt.
Det bröd någon skaffat sig genom bedrägeri smakar sött, men efteråt har han munnen full av grus. (Ords 20:17)
Den självklara moraliska auktoriteten i Ordspråksboken är Gud (som ofta kallas Herren). När den moraliska kompassen är förankrad i Gud skulle man kanske vänta sig regler som är präglade av religion och teologi. I själva verket handlar de om praktiska saker som många spontant instämmer i. Exempelvis säger Ordspråksboken följande om dubbelhet:
Två olika vikter och två olika mått är båda lika avskyvärda för Herren. (Ords 20:10)
Att se någon använda olika måttstockar beroende på situationen är en sak som gör människor upprörda. Ordspråksboken menar alltså att även Gud blir upprörd av sådant. Det finns fler exempel.
Att låta den skyldige gå fri och döma den oskyldige – bådadera är något Herren avskyr. (Ords 17:15)
Felaktiga domar (eller omdömen) är något som människor retar sig på och tydligen också Gud.
I kapitel 6 finns en uppräkning av ytterligare ”ting som Herren hatar”.
Det finns sex ting som Herren hatar, sju som han avskyr:
stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuter oskyldigt blod, ett hjärta som smider onda planer, fötter som har bråttom till ondskan, ett falskt vittne som ljuger, och en som vållar osämja bland bröder. (Ords 6:16-19)
Detta är inte särskilt religiöst eller ens kontroversiellt. Det här är enkla saker som de flesta människor håller med om utan vidare.
Ordspråksboken rör sig på ett praktiskt plan. Där visar det sig alltså att i det stora hela så delar vi människor Guds åsikt om rätt och fel utan problem.
Det är naturligtvis en bra startpunkt att veta vad som är rätt och fel och att vi är överens med Gud i mångt och mycket. Hur går det när vi ska omsätta kunskapen i praktiken? Från del 1 i den här översikten kommer vi ihåg att det är ett kännetecken på vishet att kunna omsätta kunskap i praktisk handling. Det kanske inte alltid lyckas fullt ut.
Hur förhåller sig Gud till detta? Vakar han med ett kritiskt öga, redo att slå ner på våra misstag? Helt klart är Gud medveten om allt som händer.
Herren genomskådar allt och håller sitt öga på både de onda och de goda. (Ords 15:3)
Innan vi går vidare gör vi en utvikning om ”de onda och de goda”.
I Ordspråksboken är ”de onda”, ”de goda” (och de andra personligheterna) mönster och inte fysiska personer. Det är inte så att vissa utvalda personer är ”goda” och vissa andra ”onda”. I början av Ordspråksboken finns en förmaning:
Låt inte godhet och sanning lämna dig. Bind dem runt din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla... (Ords 3:3)
Godhet och sanning är alltså något man kan bli av med och som man måste hålla i. Att man var ”god” igår betyder inte automatiskt att man är ”god” idag. ”Dåren” är en annan personlighet i Ordspråksboken. Mycket av ”dårens” problem är att inte kunna lämna sina dåliga vanor.
Hunden vänder åter till sina spyor, och dåren upprepar sina dumheter. (Ords 26:11)
Ordspråksboken är tydlig med att ingen är perfekt.
Ser du en man som tror sig vara vis, finns det mer hopp om en dåre än om honom. (Ords 26:12)
Vem kan påstå: ”Jag har ett rent samvete, jag är fri från synd?” (Ords 20:9)
Sju gånger kan de rättfärdiga falla och resa sig igen, men de onda stupar i sin olycka. (Ords 24:16)
Även ”de rättfärdiga” kan alltså gå snett och gör det också. Vad är skillnaden som gör att de kan resa sig igen?
Ordspråksboken har två olika perspektiv här.
Den som döljer sin synd blir aldrig lycklig, men den som bekänner den och ångrar sig möts med barmhärtighet. (Ords 28:13)
Nyckeln här är att inte sopa under mattan utan erkänna att man har gjort fel och är beredd att ändra sig. Det är det första perspektivet.
Det andra perspektivet är att vi utvecklas av livet vi lever. Vi kan lära oss av andra människor och av de omständigheter vi möter. Kanske är det Gud själv som skapar en ”kursplan” för oss genom människor vi träffar och genom omständigheter vi ställs inför? Ordspråksboken är inte tydlig på den punkten och det är antagligen avsiktligt. Man får ta det som man vill. I alla händelser har människan fri vilja och det är fullt möjligt att hoppa av ”kursplanen”.
Den som lyssnar till livets tillrättavisning får bo bland de visa.
Den som avvisar fostran föraktar sitt liv, den som lyssnar på tillrättavisning får förstånd.
Vördnad för Herren fostrar till vishet, ödmjukhet går före ära. (Ords 15:31-33)
”Fostran” är kanske inte ett så populärt ord i dagens läge. En modern säljande broschyr skulle hellre kalla det ”att stärka sin kompetensprofil”. Ordspråksboken handlar om att livet igenom stärka sin kompetensprofil i livskunskap.
Så färglös Gud skulle vara om hans enda uppgift var att avgöra vad som är rätt och fel! Det är inte heller vad Ordspråksboken lär. Vad som är rätt och fel är viktigt, men ändå bara en startpunkt. Enligt Ordspråksboken är Gud intresserad av alla aspekter av våra liv och att våra liv ska vara lyckade. Här är ett axplock.
Var du än går, tänk på [Herren] så ska han jämna vägen för dig. (Ords 3:6)
Överlåt ditt arbete åt Herren, så kommer dina planer att lyckas. (Ords 16:3)
Det är Herrens välsignelse som gör någon rik, egen möda lägger inget därtill. (Ords 10:22)
Herrens namn är ett starkt torn. Den rättfärdige flyr dit och är trygg. (Ords 18:10)
Hus och rikedomar kan man ärva av sina föräldrar, men en förståndig hustru kommer från Herren. (Ords 19:14)
Det finns en optimistisk underton i dessa exempel. Den bygger på att Gud är positivt inställd till människorna och gärna ser att det går bra för var och en av oss. Något att komma ihåg när Ordspråksboken ibland framstår som kärv och kategorisk.
Utöver vad som fungerar förutsätter Ordspråksboken en moralisk kompass som talar om vad som är rätt och fel. Auktoriteten att avgöra frågan om rätt och fel har Gud. Vad Gud anser om rätt och fel visar sig till stor del okontroversiellt när det gäller den livskunskap som Ordspråksboken handlar om.
Ordspråksboken förutsätter inte felfria människor. Vägen framåt är att inte sopa felsteg under mattan, utan att erkänna dem och lära av misstagen. Att en människa är ”rättfärdig” är därför inte detsamma som ”felfri”. Snarare betyder det uppriktighet mot Gud och människor och en villighet att ta till sig korrigering. Därför beskrivs rättfärdighet inte som ett tillstånd utan som en väg att vandra.
De rättfärdigas stig är som gryningsljuset, som blir allt klarare tills fullt dagsljus råder. (Ords 4:18)