Del 5 av introduktion till Ordspråksboken
Detta är den avslutande delen av en introduktion till Ordspråksboken. Det är dags att summera intrycken, dags för den stora frågan: Funkar Ordspråksboken för en modern, västerländsk människa?
Med tanke på att Ordspråksboken är nästan tre tusen år gammal tycker jag det är förvånansvärt hur mycket man känner igen av mänskligt beteende. Det fanns alkoholproblem då också.
Stirra inte på det röda vinet som glittrar i bägaren, för det rinner ner så lätt.
Till slut biter det som en giftorm, stinger som en huggorm. (Ords 23:31-32)
Man prutade i affärer.
”Dåligt, dåligt”, säger köparen, men går sedan och skryter över sitt fynd. (Ords 20:14)
Skvaller och sensationslystnad var inte okänt.
Skvaller är läckerbitar som slinker ner i människans inre. (Ords 18:8)
Det finns en stark igenkänningsfaktor, trots det stora avståndet i både tid och kultur. På så sätt tycker jag det är märkligt att den mänskliga naturen tydligen inte har ändrat sig mer.
Enorma landvinningar inom bland annat teknik och bioteknik har förändrat vårt samhälle i grunden. Det är lätt att tänka att människan också har förändrats, men jag är böjd att tro att skillnaderna är ganska små. Det är förhastat att avfärda Ordspråksboken bara för att den är gammal.
Vi har återkommit till detta med ”naturlagar” för mänskligt beteende. Många ordspråk har den karaktären: gör A så händer B.
En människa med integritet vandrar i trygghet, men den som går på orätta vägar råkar illa ut. (Ords 10:9)
All erfarenhet säger att det inte är fullt så enkelt. Nog händer det att människor med integritet råkar illa ut och att det går bra för dem som går på orätta vägar? De som skrev Ordspråksboken var inga dumskallar. De måste ha varit fullt medvetna om att verkligheten inte är så fyrkantig.
Säkerligen avspeglar Ordspråksboken sin tids tradition. Därmed var formatet för ordspråk givet. De skulle vara korta, kärnfulla och lätta att komma ihåg. Det blir inte mycket plats för finstilt. Ordspråksboken verkar inte alls ha ambitionen att leverera kompletta lagtexter med förbehåll, specialfall och undantag. Den förutsätter att läsaren fyller ut med sitt omdöme.
Just den här frågan, om det går bra för de goda och dåligt för de onda, tar upp större delen av Jobs bok i Gamla Testamentet. Där vrider och vänder Job och hans tre vänner på argumenten i kapitel efter kapitel. Att saker och ting inte alltid är enkla var definitivt inte främmande för den tidens människor.
Vad ska man säga om dessa två ordspråk som följer direkt på varandra i Ords 26:4-5:
Svara inte en dåre på hans dumma sätt, för då gör du dig själv likadan som han.
Svara dåren på hans dumma sätt, annars kan han betrakta sig själv som vis.
Att se det som en självmotsägelse tror jag är att göra det lätt för sig. Snarare presenterar Ordspråksboken ett dilemma. Här kommer någon som påstår korkade saker. Ska jag argumentera med honom och därmed erkänna att hans åsikter har relevans? Eller ska jag avfärda honom rakt av och riskera att han bara går sin väg och fortsätter sprida dumheter?
I Ordspråksbokens värld existerar inget annat än monogama äktenskap mellan man och kvinna. Det är en uppenbar krock med vår tid.
Ordspråksboken ägnar stort utrymme åt trohet i äktenskapet och varning för lösa förbindelser. Större delen av tre kapitel handlar om detta (kap 5 – 7). Å ena sidan betyder det att den typen av lockelser var lika påtaglig då som nu. Å andra sidan är Ordspråksboken kategorisk med att avråda och varna för att det kommer surt efter.
Något som förvånat mig är hur kategorisk Ordspråksboken är med att avråda från att gå i borgen. Om man har gjort det ska man absolut försöka ta sig ur sitt åtagande.
Min son, om du går i borgen för en medmänniska och byter handslag med en främling, blir du snärjd av dina egna ord och fångad av vad du sagt. Gör så här, min son, för att befria dig själv, när du nu kommit i din nästas våld: Gå och ödmjuka dig själv, vädja till honom. Unna dig varken sömn eller slummer, befria dig själv, som en gasell undan jägaren eller en fågel ur fågelfångarens snara. (Ords 6:1-5)
Detta kanske inte bara gäller borgensåtaganden utan även andra saker man lovat? Underförstått är att man är bunden av vad man sagt. Upptäcker man att man förhastat sig ska man göra allt för att bli fri.
Personligen hittar jag förvånansvärt mycket igenkänningsfaktor i Ordspråksboken. Dessutom fungerar formatet med korta kärnfulla sentenser. Det gör dem lätta att komma ihåg.
Till det måste man lägga att Ordspråksboken räknar med att läsaren har omdöme. Den lämnar manöverutrymme som man själv måste fylla. Det är ett erkännande av att livet inte är svartvitt.
Vid ett tillfälle jobbade jag i en grupp där chefen råkade i strid med snart sagt alla andra. Detta var ett stort företag. Jag märkte att det smittade av sig. Till slut var ingen i gruppen särskilt väl sedd någonstans trots att det bara var chefen som var så stridslysten. Jag tänkte på ordspråk som
Den enslige söker sitt och går emot allt förnuft. (Ords 18:1)
Det är en ära för en man att hålla sig utanför striden, men alla som är dåraktiga vill gräla. (Ords 20:3)
Det ledde till att jag sökte mig till en annan grupp. Onekligen ett trivialt exempel, men när man är mitt uppe i en laddad situation är det lätt att tvivla på sitt eget omdöme. Då är det värdefullt med de enkla vägvisare som Ordspråksboken innehåller.
Jag röstar för att Ordspråksboken faktiskt går att använda i det 21:a århundradet! Det är dock inget jag kan tvinga på någon annan.
Till slut måste du själv avgöra hur relevant du tänker låta Ordspråksboken vara för dig.