Hur i hela friden har en bok som Predikaren hamnat i Bibeln? Bibeln som är ”den Heliga Skrift”. Boken är ett enda långt gnäll av en åldrande man. En cyniker som gett upp allt hopp om att hitta en mening med livet.
Till skillnad från vanligt gnäll är Predikaren exakt och välformulerad. Så pass att den känns märkligt aktuell även för vår tid.
Om man bara läser texten ser man att Predikaren (som är en person) är kung Salomo. Han regerade över Israel ca 967 – 931 f.Kr. Hans far var kung David som trots flera tillkortakommanden förde sitt land fram till sin historiska höjdpunkt. Medan David var en krigarkung innebar Salomos regering en period av fred och välstånd för Israel.
Kung Salomo blev känd i hela den dåtida världen för sin vishet. Hans vishet yttrade sig praktiskt genom de storslagna byggnadsprojekt han genomförde. Inte minst lät han bygga det tempel som var centrum för judarnas kultur och religion ända till år 586 f.Kr. då det förstördes av den babyloniske kungen Nebukadnessar.
Salomos vishet yttrade sig också i skrift. Bibeln har tre hela böcker författade av kung Salomo: Ordspråksboken, Predikaren och Höga Visan. Dessa tre är sinsemellan totalt olika. Den mest pessimistiska av dem, i särklass, är Predikaren.
Detta pessimistiska verk är vårt ämne.
Predikaren sammanfattar sig själv direkt i inledningen:
”Tomhet, idel tomhet”, säger Predikaren, ”tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.”
Som om det behövdes använder Predikaren tolv kapitel till att mejsla ut detaljerna i tomheten och meningslösheten.
Något som bidrar till tomheten är att allt går runt, ingenting är nytt.
Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”, så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss. Dem som funnits i början minns man inte, och de som ska komma, kommer också att glömmas av sina efterkommande. (Pred 1:10-11)
Det är en ödets ironi att detta är vad som hände med Predikaren själv.
Det som står i Predikaren framförs idag, en bra bit in på 2000-talet, av människor som betraktar sig som moderna och progressiva. De antar själva att de har brutit sig loss från gammal tradition och föråldrat tänkande. Att deras åsikter skrevs ned för ca 3000 år sedan har nästan alla glömt. Inte nog med det. Predikaren förutsade att hans ord skulle bli glömda och att människor skulle komma på samma idéer senare och tro att de var nya.
Predikaren sökte verkligen efter mening. Han sökte vishet för att se om det ledde vidare, men nej, det var en återvändsgränd och ”ett jagande efter vind”. Han prövade också att leva livets glada dagar och inte neka sig själv någonting. Inte heller där fann han mening.
Han observerar tillvaron och upptäcker meningslöshet överallt. Begåvade personer blir satta åt sidan, makt och inflytande hamnar hos psykopater. Rättfärdiga personer råkar illa ut medan bufflar och knölar lever vidare i största välbefinnande. Fattiga och personer med små resurser förtrycks utan barmhärtighet av människor med makt.
De som jobbar och sliter gör det av avundsjuka, för att bräcka sina grannar. Vissa blir framgångsrika och tjänar mycket pengar, men de är så upptagna av att tjäna pengar att de aldrig hinner njuta av sina tillgångar. Andra blir framgångsrika och får stora egendomar, men dör och arvet slösas bort av deras inkompetenta barn.
Även här blev Predikaren sannspådd, för Salomos egen son klantade sig direkt när han övertog kungatronen efter sin far. När folket klagade blev hans reaktion att dominera sina undersåtar. Resultatet blev att tio av Israels tolv stammar gjorde uppror och bildade ett eget rike.
Ett par gånger återkommer Predikaren till att förnöjsamhet är den bästa inställningen. Att nöja sig med de små glädjeämnen Gud ger i livet. En god hustru, ett lagom slitsamt jobb utan ambitioner, mat och dryck. Samt några bra tv-kanaler höll jag på att tillägga, men det står inte i Predikaren. Har man det får man vara nöjd.
Vartefter man läser undrar man mer och mer hur detta kan gå ihop med resten av Bibeln.
Predikaren är ett problem för den som gillar Bibeln. Han lär ju ut något som avviker totalt från resten av ”den heliga skrift”. Bibeln som helhet säger definitivt inte att livet är tomt och meningslöst och att allt vi gör är ”ett jagande efter vind”.
En fras som återkommer i Predikaren är under solen. Livet levs under solen. Både i svenska och engelska språken finns talesättet ”inget nytt under solen”. Jag tar fasta på denna lilla fras som en nyckel till hur det kommer sig att Predikaren finns i Bibeln.
Salomos far, kung David, hade en helt annan inställning till Gud än Salomo. Gud var inte en religion för honom utan en relation. Exempelvis säger Gud om David ”Han ska ropa till mig: ’Du är min Gud, min far och min räddnings klippa.’” (Psaltaren 89:27) Gud var för David någon som i grund och botten stödde honom, men som inte tvekade att ta itu med honom när han gjorde något dumt.
Min egen tolkning är att kung David inte levde under solen. Att leva under solen är att leva i en existens som enbart styrs av naturlagar och människors nyckfullhet. Med all önskvärd tydlighet förkunnar Predikaren att ett liv under solen saknar inneboende mening. Svårt att säga emot.
Finns det något annat liv än livet under solen?
Jag går igen till kung David. Här är ett citat från en av hans mest berömda dikter. (Psaltaren 103:1-5. ”Nåd” betyder ”oförtjänt välvilja”.)
Lova Herren, min själ!
Hela mitt innersta ska prisa hans heliga namn.
Lova Herren, min själ, och glöm inte allt det goda han har gjort.
Han förlåter mig alla mina synder.
Han helar mig från alla sjukdomar.
Han räddar mig från graven.
Han kröner mig med nåd och barmhärtighet.
Han fyller mitt liv med allt som är gott, och jag blir ung igen som en örn.
David ger uttryck för en översvallande entusiasm för Gud. Av det som står här vill jag stanna för ”han räddar mig från graven”. En bokstavlig översättning skulle vara ”Han räddar mig från gropen”. Säkerligen syftar detta i första hand på en grav, men det kan också vara en grop som är en fälla, en fallgrop, och rent allmänt att duka under, förgås, försvinna.
Just detta försvinnande är essensen i Predikarens tomhet. Av allt det enorma arbete som människan utför och av människorna själva blir det inget kvar, inget bestående sammanhang.
David påstår motsatsen, nämligen att Herren (alltså Gud själv) räddar honom från fallgropen, försvinnandet, meningslösheten.
Att David hade mer rätt än Salomo kan vi bland annat se när Jesus långt senare uppträdde i Israel. Jesus kallades nämligen ”Davids son”. (Se exempelvis Matteus evangelium 21:9.) Jesus kallades inte ”Salomos son”, trots att det var under Salomo som Israel hade sin storhetstid och trots att Salomo var en världskändis på sin tid.
Vi har dessa två, far och son, där sonen Salomo hävdar att livet inte har något sammanhang medan hans far David säger att det visst finns ett sammanhang. Historien gav David rätt, det finns ett sammanhang.
Salomo var inte ateist. I Predikaren ser man tvärtom att han ser Gud som en självklar del av livet. Tydligen kan man känna Gud på olika sätt, för Salomo delar inte alls den där översvallande entusiasmen hos sin far David.
Jag vill uppmana dig att inte nöja dig med ett liv under solen. Sök den Gud som ”fyller ditt liv med allt som är gott” så att du blir ”ung på nytt som en örn”!