Efterskrift till introduktion till Ordspråksboken
Intressant nog innehåller Bibeln uppgifter om hur det gick för Salomo, han som står för större delen av Ordspråksboken. Kort sagt gick det inte så bra.
Hur kan det komma sig? Hur kan man ha så mycket vishet att folk kommer resande från när och fjärran bara för att se och höra denna vishet – och så slutar det med ett magplask?
Salomo är också författare till Predikaren. Jag förutsätter att den kom till efter Ordspråksboken.
Ordspråksboken andas tillförsikt och optimism. Sträva efter vishet och du kommer att få ett rikt liv. Jag tänker mig att det avspeglar Salomos inställning till livet i det skedet, när han författade Ordspråksboken.
I Predikaren är det (kanske något överdrivet) en cynisk gnällspik som talar. Predikaren har helt tappat hoppet om mening med livet. Han säger att han har prövat både vishet och dårskap för att se om han skulle hitta mening med någon av dem. Inte ens visheten gav honom någon glädje för det enda han upptäckte var att all ambition och strävan är meningslös. Dessutom dör den vise precis på samma sätt som dåren.
Om man ser till de yttre omständigheterna måste man notera att Salomo samlade på sig ett enormt harem, 1000 kvinnor från alla omgivande kulturer. Det var inte direkt olagligt, men inte precis i linje med Ordspråksboken. Salomo var i praktiken Högsta Domstolen, honom utmanade man inte. Däremot hade Mose sagt nästan 500 år tidigare, apropå om folket valde sig en kung: ”Han får inte heller ha flera hustrur, för de kan locka honom till avfall och han får inte samla på sig en förmögenhet av silver och guld.” (5Mos 17:17)
Exakt det gjorde Salomo och det fick också exakt den konsekvensen: hustrurna lockade honom till avfall. Det vill säga, han började offra till andra gudar.
Han hade 700 hustrur av kunglig härkomst och 300 bihustrur. De förledde honom och när han började bli äldre fick de honom att tillbe andra gudar. Han höll sig inte längre helhjärtat till Herren, sin Gud, som hans far David hade gjort. (1Kungaboken 11:3-4)
Orsak och verkan kan vi inte avgöra. I alla fall tycks det vara under den här perioden Salomo tappade optimismen och tron på att livet har en mening.
En vis son är sin fars glädje men en dåraktig sin mors sorg. (Ords 10:1)
Detta är det första regelrätta ordspråket i Ordspråksboken. Det kommer efter ett antal kapitel som är en fars ord till sin son. Det står ingenting om vad Salomo hade för intryck av Rehabeam, den av hans söner som övertog tronen efter honom.
I alla händelser fick Rehabeams karriär en rejäl knäck direkt efter att han tillträdde tronen. Han borde ha lytt rådet ”Ett mjukt svar stillar vrede, men hårda ord leder till harm.” (Ords 15:1) Han gav sitt folk ett hårt svar när de klagade. Det ledde till uppror. Rehabeam blev av med 85% av riket han ärvde. Tio av Israels tolv stammar bröt sig loss och bildade ett nytt rike. (Läs om detta i 1Kungaboken 11:42-12:19.)
Vi såg i avsnitt 3, teman i Ordspråksboken, att ödmjukhet är en del av visheten. Den som verkligen är vis betraktar sig inte som vis, utan som en som är på väg. Kan det vara så att Salomo berusades av sin egen vishet så att han började ta ut svängarna?
Vi har tidigare citerat
Förtrösta helhjärtat på Herren och lita inte på ditt eget förstånd. (Ords 3:5)
Detta och andra ordspråk varnar oss för att bli oberoende av Gud. Det var ju trots allt han som gav visheten från början enligt Ordspråksboken.
När det gäller tronarvingen Rehabeam är det tydligare. Han bröt uppenbart mot en av sin fars vishetsregler om skillnaden mellan ett hårt och ett mjukt svar. Den regeln faller inom kategorin ”naturlagar för mänskligt uppträdande”. Den fungerade då och nog fungerar den fortfarande?